Ingen mardröm...
Jag är arg nu med men blir så ledsen när jag tänker på det som hänt. Min kompis sambo erbjöd mig igår att flytta hem till dem. Han sa att han kunde bo hos sin bror så länge.. fatta vilken fin kille han är! Varför kunde inte alla vara som han? Han sa att det är bättre om jag är hos dem än sitter ensam i Eskilstuna utan någon. Jag tackade nej men blev himla rörd.
Jag ska ta med min mamma vid förlossningen eller kejsarsnittet och har erbjudit honom att följa med. Men det är mest för att han ska inse att det är en människa vi skapat och inte ett tvspel. Jag hoppas på något sätt att han ska förstå vad han gjort mig när han får se vårt barn. För som det är nu så verkar han bara vara helt insnöad på att han gjort det enda rätta eftersom han inte älskar mig längre. Fick fram att han först inte var kär längre och sedan slutade älska mig pga allt bråk. Skitsnack säger jag. Han vill bara bo ensam, festa och spela tvspel. Då ska han fan få göra det också. Förresten har han fått en ny lägenhet som han kanske ska flytta in i redan nästa vecka. Det kanske är därför det känns lite tyngre idag..för att det här är sant och ingen mardröm.
Återkommer med uppdatering! KRAM
Kejsarsnitt
Jag var på Aurorasamtal igår på sjukhuset och det var det bästa jag kunde gjort just nu. Barnmorskan som jag pratade med var så himla förstående och hon visade stöd. Hon trodde på mig, stöttade mig, tog mitt parti och verkligen hjälpte mig inse vilken jävla idiot han är. Det kändes så himla skönt! Igår var första dagen på så hiiiima länge som jag inte kände mig ledsen över det som hänt. När jag gick från sjukhuset kändes det som att en massa ångest bara hade försvunnit. Jag ringde upp honom och skällde ut honom efter noter i ca 1, 5 timmar. Jag bara skrek och skrek och berättade precis hur jag kände om allt. Han sa inte så mycket. Han kan ju inte prata (mammabíeffekt).
Men för första gången på länge kändes det som att han hörde mig och tog mig på allvar. Han vet att det är kört för honom nu. Jag sa att jag kan acceptera att han inte älskar mig - men jag kan inte acceptera hur han behandlat mig de sista månaderna. Han har utsatt oss för psykisk stress och om han hade brytt sig om barnet hade han inte gjort det. Om han hade varit en man hade han erkänt hur han kände från början och så hade vi iaf haft 50% chans att lösa våra problem och hitta tillbaka till varandra. Men nu är det 0%, och 50 är ju bättre odds än 0.
Barnmorskan sa också att han lät väldigt omogen och att hon inte tyckte han borde vara med vid förlossningen - hon tyckte jag skulle ha någon med mig som kunde ge mig ett bättre stöd. Va skönt att höra någon annan säga de orden. Och någon som "kan" det här. Hon sa också att han borde avsäga sig sina 10 pappadagar och ge dem till min mamma istället.
Jag sa till honom att om han ska va där för barnet så ska han vara där "dygnet runt" och ställa upp de här två första veckorna som man faktiskt får ledigt för att kunna göra. Men han sa att han "nog inte kunde vara där hela tiden, men att han kunde vara där när jag ville och ställa upp". Han tror att det är ett tv spel som ska födas som man kan trycka av och på. Jag sa att jag kan ju faktiskt inte veta när jag kommer behöva hjälp. Det kan ju ske när som helst på dygnet. Men han tror att han ska va ledig från jobbet i två veckor och sitta hemma hos oss på dagarna och "hjälpa" oss. Ursäkta mig - men fuck that!
Och sen så fick jag i princip beviljat kejsarsnitt också.
Jag ska gå och prata med en läkare den 9/10 och sedan så ska jag få veta datumet. Barnmorskan sa att det är läkaren som tar beslutet om själva snittet men att läkaren aldrig har motsatt sig en rekommendation från henne. Hon sa att hon inte såg någon anledning till att tvinga mig gå igenom en förlossning mitt i all panik när jag (just nu) inte heller känner att jag vill ha barnet längre. Och idag när jag vaknade kände jag för första gången på länge att det ska bli kul att få barn! Även om vi kommer va ensamma - utan honom. Vad ska vi med honom till??? Vi kommer ha så mysigt tillsammans. Han kommer ångra det här bittert.
När vi lade på telefonen slutade det med att han sa "Ja, allt det här är mitt fel och jag kommer ångra mig, känns det bättre för dig nu?" Då svarade jag bara "Nej, du. När du ringer mig om några månader för att du saknar ditt barn och gråter. Och verkligen inser vad du gjort mot vår familj då kommer det kännas bättre för mig. Men det du säger nu skiter jag i". Sen la jag på luren.
Hur glömmer man någon?
Hej allihopa!
Idag känns det lite bättre men det hinner väl ändras under dagen...
Igårkväll pratade vi lite om varför det blivit som det blivit men han hade inga svar. Jag frågade om det kunde bero på barnet, ansvaret, panik, brist på sex, Wanda och all tid hon tar osv. osv men han trodde inte det berodde på något av det. Han sa att om han hade vetat vad det var hade han sagt det. Han har bara tappat känslorna helt enkelt.. Hur kan man bara tappa känslorna för någon? Jag förstår inte det. Det hade på något sätt varit skönt med en anledning till varför det blev såhär. Han påstår fortfarande att han inte varit otrogen eller träffat någon ny tjej. Jag tycker fortfarande att han inte försökte nog att få det att fungera när han började bli osäker på sina känslor. Om han hade sagt som det var då hade jag inte behövt undra och varit ledsen - och så mycket bråk vi kunde undvikit. Han sa att han försökte i ca 2 månader fastän vi bråkade så mycket - men varför bråkade vi då? Det var ju pga att jag kände på mig att det var såhär. Och så hans mamma med de jävla "hjärnspökena". Det finns inga hjärnspöken, bara ren intution.
Hur försvinner känslorna bara? Kan någon lära mig tricket? Skulle behöva kunna det..NU!!
Acceptera att jag inte älskar dig
Igår var jag arg och det kändes bättre men idag vill jag bara lägga mig ner och dö. Imorgon ska jag på Aurorasamtal på sjukhuset eftersom jag har förlossningsskräck ovanpå det här. Jag känner mig verkligen som en lyckans ost just nu :cry:
Det enda jag hör i huvudet är "Varför kan du inte bara acceptera att jag inte älskar dig?". Det är fan inte så lätt din jävla isbit.. Nu ska jag försöka jobba vidare här..
Tack iaf för allt stöd! Många kramar
När vi träffades...
Första gången jag var hemma hos G började hans mamma prata om hans ex och att han nog inte var redo för ett nytt förhållande. Att hon tyckte vi skulle vänta och bara vara vänner osv. Redan då borde jag ju insett att deras förhållande till varandra inte är normalt. Jag tyckte att det var konstigt att hon lade sig i hans liv och började berätta för mig hur vi skulle göra redan första gången vi träffades. Jag borde tagit mitt pick och pack och stuckit redan då.
Men han var ju "så snäll". Det kändes som att vi inte kunde strunta i ett förhållande bara för att vi bestämt oss för att vara singlar när allt kändes "så rätt". Vi har haft det bra med varandra tills vi beslöt oss för att skaffa hund. Då började det sakta gå utför... Jag tror ansvaret och tiden vi lade ner på hunden tog död på vårt förhållande. Vi kunde inte göra samma saker som tidigare eftersom någon alltid måste vara med hunden osv osv. När han hade saker att göra kände jag mig ensam eftersom jag själv inte kunde göra något då. Och eftersom jag var gravid också så fanns det ännu mindre för mig att göra. Plus att jag sällan har någon ork eller lust att göra saker heller. Man är ju rätt trött...
Om jag inte hade varit gravid hade situationen sett helt annorlunda ut nu. Då hade vi haft samma förutsättningar till att gå vidare och leva vidare. Men nu sitter jag här och väntar på ett barn som jag ska ta hand om själv medan han festar på med sina vänner, spelar fotboll och tvspel med sina kompisar. Han träffar säkert tjejer också. Han och hans ex hade varit tillsammans längre än vad vi har nu och han hade redan hunnit träffa tre andra tjejer innan mig på 2 månader när vi träffades. Undrar vad de tjejerna tänker när de får reda på att han ska ha barn? De tror säkert att jag lurat honom och blivit gravid i smyg utan att vilja göra abort. Jag tror inte han erkänner att det var ett gemensamt beslut av kärlek men att han sedan kom på 7 veckor innan barnet skulle komma att han inte älskade mig längre.
Det kommer aldrig spela någon roll vad han säger. Jag kommer aldrig att tro att han någonsin älskade mig. För älskar man någon i mina ögon så dör inte kärleken bara. OK att man kan sluta vara kära - men man kan inte sluta älska någon över en natt. För han blev verkligen som förbytt över en natt. Allt det snälla, omtänksamma byttes ut mot en egoistisk idiot som bara tänkte på sig själv.
Idag när han skulle hämta Wanda så blev det bråk för att han ville komma senare (som vanligt). Men jag tillät inte det och då blev han jättesur. Han är så van att få sin vilja igenom med mig. Han sa att om han skulle komma och hämta henne när jag ville så skulle jag aldrig mer få träffa henne. Och så blev det. Jag kan inte tänka på henne hela tiden. Jag måste tänka på mig själv. Det är hans fel att hon mår dåligt och får pendla mellan två hem - inte mitt. Bara för att jag har mer ansvarskänslor är det jag som mår dåligt över det. Han ville sova här i lägenheten med Wanda de veckorna han jobbar natt och jag är på jobbet. Men han ville inte komma medan jag var hemma för "det kändes inte rätt". Det är han som lämnat oss - han har inget i den här lägenheten mer att göra.
Han sa att jag skulle acceptera att han inte älskar mig längre och att han gjort sitt val. OK, sa jag, jag tycker bara att det är ett dumt val. Jag vet att han kommer ångra sig. Jag har en liten fantasi jag brukar spela upp i huvudet när jag blir arg eller ledsen. Barnet har kommit och vi har fullt upp hemma. Självklart vill G komma och hälsa på barnet nu när det är här. Men när han ringer så svarar jag inte och när han kommer och plingar på så smäller jag bara igen dörren i ansiktet på honom. Men riktigt ser hur mycket han lider för att han inte får vara med sitt barn. Men då säger jag bara att det borde han tänkt på innan han började behandla mig illa. Jag är inte ledsen eller arg för att han har lämnat mig - jag är arg och ledsen över hur han gjort det. Självklart håller inte fantasin i längden när jag inser att han bara kommer på vardagarna när han inte har träning eller match och aldrig på helgerna för då har han fullt upp med att festa med sina kompisar...
Barnet sparkar som sjutton när jag pratar, skriver eller tänker på G. Undrar om det försöker säga mig något eller om det helt enkelt är min puls som stiger när jag tänker på honom...
Han är patetisk
Nu har jag kommit på vad som hänt med min sambo.
Han har några kompisar som han spenderat väldigt mycket tid med på sistone. Han var på fest hos en av dem den kvällen när allt förändrades. De här killarna är patetiska. De är 30+ och det enda de gör är att festa, supa, ligga med brudar och spela tvspel. De har inga tjejer som tjatar eller barn som behöver dem. Det var med dem han festade samma kväll han gjorde slut mig mig. Han vill vara som dem! Han vill också vara patetisk. Jag frågade honom om hur kul han tror att det är att leva som dem i längden men fick inget svar. Ingen av dem har ju ett barn de inte kommer få leva med. De har ingenting. Om det är det livet han väljer framför sitt barn så får han väl göra det. Men han ska fan inte tro att han ska komma och vara pappa när det passar honom sen.
Över min döda kropp.
Nu får det fan vara nog...
Förresten skulle han komma och hämta hunden kl. 12 men han ringde kvart i och frågade om han kunde komma senare för han var så bakis. Jag sa att han var väldigt omogen och ansvarslös eftersom han visste redan igår att han skulle hämta henne mitt på dagen. Men då sa han att han inte alls var det - för han tänkte ju på henne. Det var ju för hennes skull han skulle komma senare så att hon inte skulle bli tvungen att sitta med honom medan han bara sov. Vad omtänksamt av honom.
Jag messade honom och skrev precis som det är; "Du har alltid fått allt fixat åt dig så det är inte så konstigt att du beter dig som ett barn. Dina föräldrar behandlar dig som en tioåring. Du har aldrig fått ta ansvar för något och du är en omogen skitunge." Sen skickade jag ett till; "Dina saker ska vara ute imorgon när jag kommer hem från jobbet annars kommer min bror hit och hjälper mig lämna allt hos dina föräldrar".
Hur ska han kunna ta ansvar för ett barn? Tänk om han super till dagen innan han ska ha barnet? Men då kommer ju hans lilla mamma och tar hand om det istället. GLÖM DET! Han behandlar hunden som något han kan plocka fram när han har tråkigt. Och det har ju fungerat hittills för att alla passat upp på honom och sett till så att hans liv fungerar problemfritt. Och det är säkert så han tror att det kommer bli med barnet också. Nej, nu får det fan vara nog. Jag kan inte förstå hur jag kan ha varit så svag och ledsen över det här. Det är ju helt klart ingen förlust att "förlora" ett förvuxet barn. Hur kan jag inte ha sett alla dessa svagheter tidigare???? Helt sjukt blind jag måste varit!
Han menar allvar...
Igår fyllde han år så jag gav honom faktiskt tröjorna jag hade beställt från Thailand. Vad skulle jag med dem till liksom...? Sen skulle han ge mig en kram som tack och då brast det. Jag började gråta igen. För jag har inte fått en kram av honom på säkert 1 månad. Det kändes skönt med lite närhet.
Jag har sagt att han ska hämta sina kläder imorgon när jag är på jobbet. Det svåra är ju att vi har en liten hund som mår pyton i allt det här. Hon känner verkligen att något är fel så vi har kommit överens om att hon ska sova här de sista två veckorna (börjar idag) som han jobbar natt och så ska han hämta henne när han slutar på morgonen och lämna henne här innan han går till jobbet. Tyvärr blir jag ju tvungen att träffa honom då. Jag gör det endast för hundens skull. Den enda gången jag inte kan hålla mig för gråt är när jag tänker på hur hon mår i allt det här. Och hur mycket jag kommer sakna henne sen. Men det finns ingen chans att jag kan ta hand om henne och barnet ensam sen för hon är bara 6 månader nu och inte fullvuxen. Man kan inte lämna henne ensam längre stunder än. Första natten när vi gjort slut så sov han och Wanda (som hon heter) hemma hos hans föräldrar och då kräktes hon 4 ggr när hon kom hem. Så dåligt mådde hon över att inte vara hemma. Jag sitter och stortjuter nu för jag kommer må ännu sämre utan henne och jag vet att hon kommer må dåligt utan mig med. Jag älskar henne otroligt mycket!
Vilken tur att hon inte är ett barn och att detta hände innan vi fått barnet ändå. Jag kan inte ens föreställa mig att lämna mitt barn till honom sen. Inte ens för en natt. Men jag vet att jag blir tvungen till det senare för barnets skull.
Idag ska han gå och kolla på en ny lägenhet som hans mamma hittat till honom. Han menar verkligen allvar. Jag är fortfarande chockad... Hans mamma hjälper honom med ALLT det är därför han aldrig lärt sig att ta ansvar. Om jag hade varit hans mamma hade jag sagt "som man bäddar får man ligga, lille vän". Men inte hon inte. Hon letar lägenhet och ställer upp och passar hunden så att han ska kunna fortsätta leva på som vanligt. För det skulle ju vara synd om hans liv skulle vändas upp och ner på grund av det här (som mitt gjort) och att han skulle bli deprimerad. En gång när han hade supit för mycket och spydde i vår säng så kom hans föräldrar hit och städade upp det åt honom. Och han är 24 år! Hon påstod att hon gjorde det för "min skull" för att han säkert var för dålig att göra det själv och att jag skulle bli tvungen att göra det eller leva med det annars. Vad sägs om att INGEN gör det åt honom så att han MÅSTE TA ANSVAR och göra det SJÄLV? Nu när jag tänker efter ska det fan bli skönt att slippa det här... vem fan vill ha en jävla barnrumpa till pojkvän/sambo/pappa till sitt barn?
Gravid och lämnad
Jag skriver det här för att bearbeta det som hänt. Som ett brev till mig själv i framtiden. Som ett brev till min ex sambo, hans och min familj, mina vänner och till barnet i magen.
Min sambo har i vecka 32 beslutat sig för att lämna mig. Han säger att han älskar mig som person och mamma till hans barn men att det "känns som att vi vuxit ifrån varandra". Det har inte varit bra mellan oss på ett par månader nu men jag trodde aldrig att han skulle lämna mig gravid för det. Jag trodde aldrig han skulle lämna mig överhuvudtaget. Jag trodde han älskade mig så som jag älskar honom och att det inte spelar någon roll hur mycket men än bråkar så får man det att fungera i alla fall. Fast det spelar ju ingen roll hur mycket man försöker om den ena parten inte vill. Det är därför det känts som om han stuckit käppar i hjulet för oss hela tiden. Sagt att han vill ändra sig och att han försöker. Men det hände aldrig något och det blev aldrig någon skillnad på hans beteende. Nästan som att han försökte driva mig till att lämna honom så att han skulle slippa göra det.
Han började bete sig skumt. Han slutade kramas, pussas, hålla om mig på natten, ringa mig och nästan prata med mig överhuvudtaget. Jag kände med en gång att det var något som inte stämde. Jag sa till honom att jag kände mig oälskad och han sa att han försökte och tyckte själv att han betedde sig precis som innan. Sedan började han gå ut och springa 2-3 timmar på kvällarna när han inte hade fotbollsträning eller match och gå en timma tidigare och komma hem en timma senare från jobbet. Det kändes som att han gjorde allt för att slippa umgås med mig. Och jag sa det till honom. Och han sa att han inte tänkte på det och att han brukade glömma bort tiden. Alla jag pratat med har sagt att alla gravida känner på det här sättet och att det är "hjärnspöken" som gjort att jag känner som jag gör. Inte på grund av honom. Inte för att han ändrat sig och inte för att han inte älskar mig längre. Att jag skulle låta honom vara ifred.
Men till slut kom det fram att han var orlig för alla förändringar som skulle komma med barnet och att han mådde dåligt över att det var som det var emellan oss. Detta utan att en enda gång berätta det för mig. Och samtidigt satt jag hemma ensam med hunden och var orolig över samma saker + att jag var orolig över vad som var fel med min sambo. Vi bestämde oss för att försöka igen och i tre dagar höll det. Jag mådde bättre under de dagarna men det gjorde tydligen inte han för han sa på den tredje dagen att det kändes som att han spelade och gjorde sig till och att han inte orkade försöka mer. Till slut fick jag pressa ur honom att han inte visste på vilket sätt han älskade mig längre. Allt jag trodde från början stämde. Det var inga hjärnspöken. Det var ren kvinnlig intuition. Han älskar inte mig.
Jag började t.o.m. hoppas på att han varit otrogen och har så dåligt samvete över det att han hittat på att han inte älskar mig längre som en anledning till att göra slut. Eftersom han hela tiden innan hållit fast vid att han älskar mig fastän jag gång på gång tjatat om att det inte känts så för mig. Han har alltid varit kärleksfull tidigare. Och snäll. Och framför allt - omtänksam.
Allt gick väldigt fort och nu ska han flytta ut och letar egen lägenhet. Sedan uppbrottet har han varit trevligare mot mig än de sista månaderna vi varit tillsammans. Kanske för att han mår bättre nu med sig själv. Jag mår piss. Min dröm om en familj är krossad. Min dröm om ett liv med honom är krossad. Och min dröm om vårt barn är krossad. Han går ut och festar med sina kompisar, spelar fotboll, jobbar och lever på som vanligt. Medan jag sitter här och önskar att livet hade sett ut på ett annat sätt. Jag kan inte ens känna äkta sann glädje över att få barn längre - och barnet är snart här! Jag vill inte ha barn ensam. Jag vet att känslorna för barnet ändras efter att det kommit men just nu känner jag mig som den sämsta mamman på jorden som inte ens uppskattar och känner glädje inför sitt kommande barn.
Han vill vara med och dela ansvaret för barnet (när det kommer) men han kan ju aldrig hjälpa mig på samma sätt som om vi hade bott tillsammans. Vart kommer han vara när jag ska upp och amma stup i kvarten, städa lägenheten, handla mat, tvätta kläder mm.mm? Jag förstår inte hur han tänkt att han ska kunna vara där för barnet. Det känns som att han lever i någon sorts drömvärld där han och jag ska vara vänner. Jag vill inte vara vän med honom.
När jag frågat honom om han inte vill vara i ett förhållande överhuvudtaget eller om han inte vill vara i ett förhållande med mig svarade han att "det sagt väldigt mycket mellan oss sedan det tog slut som han hade svårt att acceptera". T ex har jag sagt att han inte ska tro att han kan komma sen när det roliga börjar och vara med då. Har väl också sagt en hel del annat av ren ilska och besvikelse. Jag har sagt till honom att han säkert kommer förstå när barnet kommer - varför jag sagt som jag sagt till honom - för han förstår fortfarande inte vad han gjort för fel. Han borde förstå att jag (just nu) vill förstöra hans liv så som han förstört mitt liv. Den ilska, rädsla, besvikelse och ledsamhet som jag känner går inte att beskriva - inte ens med alla ord och bokstäver som finns på jorden.
När jag frågade honom om "att det som sagts" inte är själva anledningen till att vi inte kan vara tillsammans (utan att han inte älskar mig) får jag inget svar. Det har hänt två gånger att jag frågat utan att han svarar. Jag har sagt att jag behöver kunna släppa oss och veta att det inte fanns något vi kunde göra åt situationen men jag får fortfarande inget svar. Han borde ju vilja att jag ska släppa så att han kan gå vidare och få vara ifred? Jag är rädd för att han gjort ett stort misstag pga att han fått pappadepression. Fast kanske vill jag bara att det ska vara så. Jag vill att det ska bero på depressionen och inte på mig och vår relation.
Självklart underlättar det ju om vi kan prata med varandra och samarbeta tills han flyttat ut men jag vill inte underlätta för honom - jag vill att han ska förstå att han gjort ett misstag som kommer att göra hans liv sämre, inte bättre. Egentligen mår ju jag också bättre när vi inte bråkar men jag hoppas ju hela tiden på att han ska ångra sig och när jag märker att han inte gör det blir jag arg, ledsen och besviken på nytt. Det känns som att bli lämnad gång på gång när jag inser vad som hänt. Hur kan man bara sluta älska någon? Fick ett meddelande av honom senast för 2 veckor sedan där det stod hur mycket han älskade mig. Det måste ju ha varit rent skitsnack... för man växer ju inte ifrån varandra på 2 veckor...
Men om han inte älskar mig finns det inget att göra. Om han hade älskat mig (ens som person) skulle han inte lämna mig gravid. Älskar man någon tar inte känslorna slut på några veckor eller månader. Hur många är det som är kära i varandra efter 2 års förhållande? Känslorna går ju upp och ner. Och man kan ju inte lämna någon efter 2 år när man väntar barn med varandra om man älskar varandra men inte är kära längre. Jag måste inse att han inte älskar mig och aldrig gjort det. Varken som person, flickvän eller mamma till hans barn.
Han måste flytta ut nu för att jag ska kunna släppa det som var. Och vi kan inte ha någon daglig kontakt. Detta är hans val och jag måste respektera det. Det är svårt men det går. Det ska gå. Jag tänker inte vara förloraren i det här. Jag kommer att se tillbaka på den här händelsen och förstå att det var det bästa som skulle kunna hänt. Jag kommer att få det bättre utan honom. Utan att hela tiden anpassa mig efter honom, hans jobb, hans träningar och lektider. Jag lever i det förflutna och med en dröm. Klamrar mig fast vid en person som jag målat upp själv. En snäll, omtänksam och hjälpsam sambo som tänker på mig ständigt och frågar om jag har allt jag behöver för att må bra och som aldrig skulle lämna mig. Men nu har han gjort det. Drömmannen existerar inte. Han älskar inte mig och har aldrig gjort det.
