Grundlurad

När jag och G träffades ville varken han eller jag vara i ett förhållande. Han och hans ex hade gjort slut ett par månader tidigare och han festade järnet eftersom han inte fått gjort det när det var tillsammans. Ungefär som han håller på nu, höll han på då med. Han känner väl att han missat en massa partytid när han varit med mig och måste ta igen nu. Men grejen är att jag ALDRIG sagt vad han får eller inte får göra. Det är han som antagit att jag inte velat att han ska göra saker med sina kompisar som han velat göra och sedan har han säkert struntat i att göra dem för att göra mig glad. Och hela tiden tror jag att han är glad av att vara med mig. Fast egentligen har han känt sig fången. Om han hade kunnat sagt till mig tidigare att han inte trivdes i vårt förhållande hade vi säkert kunnat göra något åt det. Men jag har hela tiden fått tvinga ur honom hur han känner. Och ofta kommer allt fram när det redan är för sent eller när han är full.

Första gången jag var hemma hos G började hans mamma prata om hans ex och att han nog inte var redo för ett nytt förhållande. Att hon tyckte vi skulle vänta och bara vara vänner osv. Redan då borde jag ju insett att deras förhållande till varandra inte är normalt. Jag tyckte att det var konstigt att hon lade sig i hans liv och började berätta för mig hur vi skulle göra redan första gången vi träffades. Jag borde tagit mitt pick och pack och stuckit redan då.

Men han var ju "så snäll". Det kändes som att vi inte kunde strunta i ett förhållande bara för att vi bestämt oss för att vara singlar när allt kändes "så rätt". Vi har haft det bra med varandra tills vi beslöt oss för att skaffa hund. Då började det sakta gå utför... Jag tror ansvaret och tiden vi lade ner på hunden tog död på vårt förhållande. Vi kunde inte göra samma saker som tidigare eftersom någon alltid måste vara med hunden osv osv. När han hade saker att göra kände jag mig ensam eftersom jag själv inte kunde göra något då. Och eftersom jag var gravid också så fanns det ännu mindre för mig att göra. Plus att jag sällan har någon ork eller lust att göra saker heller. Man är ju rätt trött...

Om jag inte hade varit gravid hade situationen sett helt annorlunda ut nu. Då hade vi haft samma förutsättningar till att gå vidare och leva vidare. Men nu sitter jag här och väntar på ett barn som jag ska ta hand om själv medan han festar på med sina vänner, spelar fotboll och tvspel med sina kompisar. Han träffar säkert tjejer också. Han och hans ex hade varit tillsammans längre än vad vi har nu och han hade redan hunnit träffa tre andra tjejer innan mig på 2 månader när vi träffades. Undrar vad de tjejerna tänker när de får reda på att han ska ha barn? De tror säkert att jag lurat honom och blivit gravid i smyg utan att vilja göra abort. Jag tror inte han erkänner att det var ett gemensamt beslut av kärlek men att han sedan kom på 7 veckor innan barnet skulle komma att han inte älskade mig längre.

Det kommer aldrig spela någon roll vad han säger. Jag kommer aldrig att tro att han någonsin älskade mig. För älskar man någon i mina ögon så dör inte kärleken bara. OK att man kan sluta vara kära - men man kan inte sluta älska någon över en natt. För han blev verkligen som förbytt över en natt. Allt det snälla, omtänksamma byttes ut mot en egoistisk idiot som bara tänkte på sig själv.

Idag när han skulle hämta Wanda så blev det bråk för att han ville komma senare (som vanligt). Men jag tillät inte det och då blev han jättesur. Han är så van att få sin vilja igenom med mig. Han sa att om han skulle komma och hämta henne när jag ville så skulle jag aldrig mer få träffa henne. Och så blev det. Jag kan inte tänka på henne hela tiden. Jag måste tänka på mig själv. Det är hans fel att hon mår dåligt och får pendla mellan två hem - inte mitt. Bara för att jag har mer ansvarskänslor är det jag som mår dåligt över det. Han ville sova här i lägenheten med Wanda de veckorna han jobbar natt och jag är på jobbet. Men han ville inte komma medan jag var hemma för "det kändes inte rätt". Det är han som lämnat oss - han har inget i den här lägenheten mer att göra.

Han sa att jag skulle acceptera att han inte älskar mig längre och att han gjort sitt val. OK, sa jag, jag tycker bara att det är ett dumt val. Jag vet att han kommer ångra sig. Jag har en liten fantasi jag brukar spela upp i huvudet när jag blir arg eller ledsen. Barnet har kommit och vi har fullt upp hemma. Självklart vill G komma och hälsa på barnet nu när det är här. Men när han ringer så svarar jag inte och när han kommer och plingar på så smäller jag bara igen dörren i ansiktet på honom. Men riktigt ser hur mycket han lider för att han inte får vara med sitt barn. Men då säger jag bara att det borde han tänkt på innan han började behandla mig illa. Jag är inte ledsen eller arg för att han har lämnat mig - jag är arg  och ledsen över hur han gjort det. Självklart håller inte fantasin i längden när jag inser att han bara kommer på vardagarna när han inte har träning eller match och aldrig på helgerna för då har han fullt upp med att festa med sina kompisar...

Barnet sparkar som sjutton när jag pratar, skriver eller tänker på G. Undrar om det försöker säga mig något eller om det helt enkelt är min puls som stiger när jag tänker på honom...