Kejsarsnitt
Nu jävlar ska ni få höra!
Jag var på Aurorasamtal igår på sjukhuset och det var det bästa jag kunde gjort just nu. Barnmorskan som jag pratade med var så himla förstående och hon visade stöd. Hon trodde på mig, stöttade mig, tog mitt parti och verkligen hjälpte mig inse vilken jävla idiot han är. Det kändes så himla skönt! Igår var första dagen på så hiiiima länge som jag inte kände mig ledsen över det som hänt. När jag gick från sjukhuset kändes det som att en massa ångest bara hade försvunnit. Jag ringde upp honom och skällde ut honom efter noter i ca 1, 5 timmar. Jag bara skrek och skrek och berättade precis hur jag kände om allt. Han sa inte så mycket. Han kan ju inte prata (mammabíeffekt).
Men för första gången på länge kändes det som att han hörde mig och tog mig på allvar. Han vet att det är kört för honom nu. Jag sa att jag kan acceptera att han inte älskar mig - men jag kan inte acceptera hur han behandlat mig de sista månaderna. Han har utsatt oss för psykisk stress och om han hade brytt sig om barnet hade han inte gjort det. Om han hade varit en man hade han erkänt hur han kände från början och så hade vi iaf haft 50% chans att lösa våra problem och hitta tillbaka till varandra. Men nu är det 0%, och 50 är ju bättre odds än 0.
Barnmorskan sa också att han lät väldigt omogen och att hon inte tyckte han borde vara med vid förlossningen - hon tyckte jag skulle ha någon med mig som kunde ge mig ett bättre stöd. Va skönt att höra någon annan säga de orden. Och någon som "kan" det här. Hon sa också att han borde avsäga sig sina 10 pappadagar och ge dem till min mamma istället.
Jag sa till honom att om han ska va där för barnet så ska han vara där "dygnet runt" och ställa upp de här två första veckorna som man faktiskt får ledigt för att kunna göra. Men han sa att han "nog inte kunde vara där hela tiden, men att han kunde vara där när jag ville och ställa upp". Han tror att det är ett tv spel som ska födas som man kan trycka av och på. Jag sa att jag kan ju faktiskt inte veta när jag kommer behöva hjälp. Det kan ju ske när som helst på dygnet. Men han tror att han ska va ledig från jobbet i två veckor och sitta hemma hos oss på dagarna och "hjälpa" oss. Ursäkta mig - men fuck that!
Och sen så fick jag i princip beviljat kejsarsnitt också.
Jag ska gå och prata med en läkare den 9/10 och sedan så ska jag få veta datumet. Barnmorskan sa att det är läkaren som tar beslutet om själva snittet men att läkaren aldrig har motsatt sig en rekommendation från henne. Hon sa att hon inte såg någon anledning till att tvinga mig gå igenom en förlossning mitt i all panik när jag (just nu) inte heller känner att jag vill ha barnet längre. Och idag när jag vaknade kände jag för första gången på länge att det ska bli kul att få barn! Även om vi kommer va ensamma - utan honom. Vad ska vi med honom till??? Vi kommer ha så mysigt tillsammans. Han kommer ångra det här bittert.
När vi lade på telefonen slutade det med att han sa "Ja, allt det här är mitt fel och jag kommer ångra mig, känns det bättre för dig nu?" Då svarade jag bara "Nej, du. När du ringer mig om några månader för att du saknar ditt barn och gråter. Och verkligen inser vad du gjort mot vår familj då kommer det kännas bättre för mig. Men det du säger nu skiter jag i". Sen la jag på luren.
Jag var på Aurorasamtal igår på sjukhuset och det var det bästa jag kunde gjort just nu. Barnmorskan som jag pratade med var så himla förstående och hon visade stöd. Hon trodde på mig, stöttade mig, tog mitt parti och verkligen hjälpte mig inse vilken jävla idiot han är. Det kändes så himla skönt! Igår var första dagen på så hiiiima länge som jag inte kände mig ledsen över det som hänt. När jag gick från sjukhuset kändes det som att en massa ångest bara hade försvunnit. Jag ringde upp honom och skällde ut honom efter noter i ca 1, 5 timmar. Jag bara skrek och skrek och berättade precis hur jag kände om allt. Han sa inte så mycket. Han kan ju inte prata (mammabíeffekt).
Men för första gången på länge kändes det som att han hörde mig och tog mig på allvar. Han vet att det är kört för honom nu. Jag sa att jag kan acceptera att han inte älskar mig - men jag kan inte acceptera hur han behandlat mig de sista månaderna. Han har utsatt oss för psykisk stress och om han hade brytt sig om barnet hade han inte gjort det. Om han hade varit en man hade han erkänt hur han kände från början och så hade vi iaf haft 50% chans att lösa våra problem och hitta tillbaka till varandra. Men nu är det 0%, och 50 är ju bättre odds än 0.
Barnmorskan sa också att han lät väldigt omogen och att hon inte tyckte han borde vara med vid förlossningen - hon tyckte jag skulle ha någon med mig som kunde ge mig ett bättre stöd. Va skönt att höra någon annan säga de orden. Och någon som "kan" det här. Hon sa också att han borde avsäga sig sina 10 pappadagar och ge dem till min mamma istället.
Jag sa till honom att om han ska va där för barnet så ska han vara där "dygnet runt" och ställa upp de här två första veckorna som man faktiskt får ledigt för att kunna göra. Men han sa att han "nog inte kunde vara där hela tiden, men att han kunde vara där när jag ville och ställa upp". Han tror att det är ett tv spel som ska födas som man kan trycka av och på. Jag sa att jag kan ju faktiskt inte veta när jag kommer behöva hjälp. Det kan ju ske när som helst på dygnet. Men han tror att han ska va ledig från jobbet i två veckor och sitta hemma hos oss på dagarna och "hjälpa" oss. Ursäkta mig - men fuck that!
Och sen så fick jag i princip beviljat kejsarsnitt också.
Jag ska gå och prata med en läkare den 9/10 och sedan så ska jag få veta datumet. Barnmorskan sa att det är läkaren som tar beslutet om själva snittet men att läkaren aldrig har motsatt sig en rekommendation från henne. Hon sa att hon inte såg någon anledning till att tvinga mig gå igenom en förlossning mitt i all panik när jag (just nu) inte heller känner att jag vill ha barnet längre. Och idag när jag vaknade kände jag för första gången på länge att det ska bli kul att få barn! Även om vi kommer va ensamma - utan honom. Vad ska vi med honom till??? Vi kommer ha så mysigt tillsammans. Han kommer ångra det här bittert.
När vi lade på telefonen slutade det med att han sa "Ja, allt det här är mitt fel och jag kommer ångra mig, känns det bättre för dig nu?" Då svarade jag bara "Nej, du. När du ringer mig om några månader för att du saknar ditt barn och gråter. Och verkligen inser vad du gjort mot vår familj då kommer det kännas bättre för mig. Men det du säger nu skiter jag i". Sen la jag på luren.
Kommentarer
Trackback
