Han menar allvar...
Igår fyllde han år så jag gav honom faktiskt tröjorna jag hade beställt från Thailand. Vad skulle jag med dem till liksom...? Sen skulle han ge mig en kram som tack och då brast det. Jag började gråta igen. För jag har inte fått en kram av honom på säkert 1 månad. Det kändes skönt med lite närhet.
Jag har sagt att han ska hämta sina kläder imorgon när jag är på jobbet. Det svåra är ju att vi har en liten hund som mår pyton i allt det här. Hon känner verkligen att något är fel så vi har kommit överens om att hon ska sova här de sista två veckorna (börjar idag) som han jobbar natt och så ska han hämta henne när han slutar på morgonen och lämna henne här innan han går till jobbet. Tyvärr blir jag ju tvungen att träffa honom då. Jag gör det endast för hundens skull. Den enda gången jag inte kan hålla mig för gråt är när jag tänker på hur hon mår i allt det här. Och hur mycket jag kommer sakna henne sen. Men det finns ingen chans att jag kan ta hand om henne och barnet ensam sen för hon är bara 6 månader nu och inte fullvuxen. Man kan inte lämna henne ensam längre stunder än. Första natten när vi gjort slut så sov han och Wanda (som hon heter) hemma hos hans föräldrar och då kräktes hon 4 ggr när hon kom hem. Så dåligt mådde hon över att inte vara hemma. Jag sitter och stortjuter nu för jag kommer må ännu sämre utan henne och jag vet att hon kommer må dåligt utan mig med. Jag älskar henne otroligt mycket!
Vilken tur att hon inte är ett barn och att detta hände innan vi fått barnet ändå. Jag kan inte ens föreställa mig att lämna mitt barn till honom sen. Inte ens för en natt. Men jag vet att jag blir tvungen till det senare för barnets skull.
Idag ska han gå och kolla på en ny lägenhet som hans mamma hittat till honom. Han menar verkligen allvar. Jag är fortfarande chockad... Hans mamma hjälper honom med ALLT det är därför han aldrig lärt sig att ta ansvar. Om jag hade varit hans mamma hade jag sagt "som man bäddar får man ligga, lille vän". Men inte hon inte. Hon letar lägenhet och ställer upp och passar hunden så att han ska kunna fortsätta leva på som vanligt. För det skulle ju vara synd om hans liv skulle vändas upp och ner på grund av det här (som mitt gjort) och att han skulle bli deprimerad. En gång när han hade supit för mycket och spydde i vår säng så kom hans föräldrar hit och städade upp det åt honom. Och han är 24 år! Hon påstod att hon gjorde det för "min skull" för att han säkert var för dålig att göra det själv och att jag skulle bli tvungen att göra det eller leva med det annars. Vad sägs om att INGEN gör det åt honom så att han MÅSTE TA ANSVAR och göra det SJÄLV? Nu när jag tänker efter ska det fan bli skönt att slippa det här... vem fan vill ha en jävla barnrumpa till pojkvän/sambo/pappa till sitt barn?
Va skönt att höra att du börjar komma till insikt om vilken skit han är! Stå på dig för du kommer förmodligen klara det här 1000 ggr bättre utan en sån barnrumpa! Separationer är alltid tufft men oftast så kommer man ut på andra sidan som en starkare människa.
Du skrev förut att du valde honom för att slippa en bråkstake (ungefär); nackdelen med snälla mesar är att de ofta är mammas bebis fortfarande.
Min make had en arbetskamrat en gång vars mamma kom hem och tvättade åt honom när han hade eget hus och var typ 25 år gammal. När han fick sambo sedan fick sambon en chock för han kunde ingenting. Nada. Hade aldrig gjort en grej själv.
Så när du beskriver hans daltande mamma blir jag inte så värst förvånad. Japp, hans liv kommer att fortsätta vara smärtfritt för hon tar hand om sin lille gosse. Inget ansvar där inte. Usch!
Min son är 18 och han är vuxen. Jag är så stolt över honom. Smockar livet till honom så kan ha ta det.
Nej, du skall nog vara glad att detta hände innan det fanns ett barn som kommer i kläm också. Ibland felbedömer man människor och tror att de är bättre än de är, det händer dessvärre ...
Tycker synd om lilla Wanda dock
Jag har ju ingen aning om på vilket sätt ni försökt få förhållandet att fungera, men tre dagar låter inte ens som ett seriöst försök från hans sida. Jag tycker ni ska gå i parrådgivning. Inte nödvändigtvis med målet att hålla ihop förhållandet utan för att reda ut vad för förhållande ni ska ha till varandra. Ni måste ju trots allt ha med varandra att göra eftersom ni har ett barn på väg.
