Gravid och lämnad
Jag skriver det här för att bearbeta det som hänt. Som ett brev till mig själv i framtiden. Som ett brev till min ex sambo, hans och min familj, mina vänner och till barnet i magen.
Min sambo har i vecka 32 beslutat sig för att lämna mig. Han säger att han älskar mig som person och mamma till hans barn men att det "känns som att vi vuxit ifrån varandra". Det har inte varit bra mellan oss på ett par månader nu men jag trodde aldrig att han skulle lämna mig gravid för det. Jag trodde aldrig han skulle lämna mig överhuvudtaget. Jag trodde han älskade mig så som jag älskar honom och att det inte spelar någon roll hur mycket men än bråkar så får man det att fungera i alla fall. Fast det spelar ju ingen roll hur mycket man försöker om den ena parten inte vill. Det är därför det känts som om han stuckit käppar i hjulet för oss hela tiden. Sagt att han vill ändra sig och att han försöker. Men det hände aldrig något och det blev aldrig någon skillnad på hans beteende. Nästan som att han försökte driva mig till att lämna honom så att han skulle slippa göra det.
Han började bete sig skumt. Han slutade kramas, pussas, hålla om mig på natten, ringa mig och nästan prata med mig överhuvudtaget. Jag kände med en gång att det var något som inte stämde. Jag sa till honom att jag kände mig oälskad och han sa att han försökte och tyckte själv att han betedde sig precis som innan. Sedan började han gå ut och springa 2-3 timmar på kvällarna när han inte hade fotbollsträning eller match och gå en timma tidigare och komma hem en timma senare från jobbet. Det kändes som att han gjorde allt för att slippa umgås med mig. Och jag sa det till honom. Och han sa att han inte tänkte på det och att han brukade glömma bort tiden. Alla jag pratat med har sagt att alla gravida känner på det här sättet och att det är "hjärnspöken" som gjort att jag känner som jag gör. Inte på grund av honom. Inte för att han ändrat sig och inte för att han inte älskar mig längre. Att jag skulle låta honom vara ifred.
Men till slut kom det fram att han var orlig för alla förändringar som skulle komma med barnet och att han mådde dåligt över att det var som det var emellan oss. Detta utan att en enda gång berätta det för mig. Och samtidigt satt jag hemma ensam med hunden och var orolig över samma saker + att jag var orolig över vad som var fel med min sambo. Vi bestämde oss för att försöka igen och i tre dagar höll det. Jag mådde bättre under de dagarna men det gjorde tydligen inte han för han sa på den tredje dagen att det kändes som att han spelade och gjorde sig till och att han inte orkade försöka mer. Till slut fick jag pressa ur honom att han inte visste på vilket sätt han älskade mig längre. Allt jag trodde från början stämde. Det var inga hjärnspöken. Det var ren kvinnlig intuition. Han älskar inte mig.
Jag började t.o.m. hoppas på att han varit otrogen och har så dåligt samvete över det att han hittat på att han inte älskar mig längre som en anledning till att göra slut. Eftersom han hela tiden innan hållit fast vid att han älskar mig fastän jag gång på gång tjatat om att det inte känts så för mig. Han har alltid varit kärleksfull tidigare. Och snäll. Och framför allt - omtänksam.
Allt gick väldigt fort och nu ska han flytta ut och letar egen lägenhet. Sedan uppbrottet har han varit trevligare mot mig än de sista månaderna vi varit tillsammans. Kanske för att han mår bättre nu med sig själv. Jag mår piss. Min dröm om en familj är krossad. Min dröm om ett liv med honom är krossad. Och min dröm om vårt barn är krossad. Han går ut och festar med sina kompisar, spelar fotboll, jobbar och lever på som vanligt. Medan jag sitter här och önskar att livet hade sett ut på ett annat sätt. Jag kan inte ens känna äkta sann glädje över att få barn längre - och barnet är snart här! Jag vill inte ha barn ensam. Jag vet att känslorna för barnet ändras efter att det kommit men just nu känner jag mig som den sämsta mamman på jorden som inte ens uppskattar och känner glädje inför sitt kommande barn.
Han vill vara med och dela ansvaret för barnet (när det kommer) men han kan ju aldrig hjälpa mig på samma sätt som om vi hade bott tillsammans. Vart kommer han vara när jag ska upp och amma stup i kvarten, städa lägenheten, handla mat, tvätta kläder mm.mm? Jag förstår inte hur han tänkt att han ska kunna vara där för barnet. Det känns som att han lever i någon sorts drömvärld där han och jag ska vara vänner. Jag vill inte vara vän med honom.
När jag frågat honom om han inte vill vara i ett förhållande överhuvudtaget eller om han inte vill vara i ett förhållande med mig svarade han att "det sagt väldigt mycket mellan oss sedan det tog slut som han hade svårt att acceptera". T ex har jag sagt att han inte ska tro att han kan komma sen när det roliga börjar och vara med då. Har väl också sagt en hel del annat av ren ilska och besvikelse. Jag har sagt till honom att han säkert kommer förstå när barnet kommer - varför jag sagt som jag sagt till honom - för han förstår fortfarande inte vad han gjort för fel. Han borde förstå att jag (just nu) vill förstöra hans liv så som han förstört mitt liv. Den ilska, rädsla, besvikelse och ledsamhet som jag känner går inte att beskriva - inte ens med alla ord och bokstäver som finns på jorden.
När jag frågade honom om "att det som sagts" inte är själva anledningen till att vi inte kan vara tillsammans (utan att han inte älskar mig) får jag inget svar. Det har hänt två gånger att jag frågat utan att han svarar. Jag har sagt att jag behöver kunna släppa oss och veta att det inte fanns något vi kunde göra åt situationen men jag får fortfarande inget svar. Han borde ju vilja att jag ska släppa så att han kan gå vidare och få vara ifred? Jag är rädd för att han gjort ett stort misstag pga att han fått pappadepression. Fast kanske vill jag bara att det ska vara så. Jag vill att det ska bero på depressionen och inte på mig och vår relation.
Självklart underlättar det ju om vi kan prata med varandra och samarbeta tills han flyttat ut men jag vill inte underlätta för honom - jag vill att han ska förstå att han gjort ett misstag som kommer att göra hans liv sämre, inte bättre. Egentligen mår ju jag också bättre när vi inte bråkar men jag hoppas ju hela tiden på att han ska ångra sig och när jag märker att han inte gör det blir jag arg, ledsen och besviken på nytt. Det känns som att bli lämnad gång på gång när jag inser vad som hänt. Hur kan man bara sluta älska någon? Fick ett meddelande av honom senast för 2 veckor sedan där det stod hur mycket han älskade mig. Det måste ju ha varit rent skitsnack... för man växer ju inte ifrån varandra på 2 veckor...
Men om han inte älskar mig finns det inget att göra. Om han hade älskat mig (ens som person) skulle han inte lämna mig gravid. Älskar man någon tar inte känslorna slut på några veckor eller månader. Hur många är det som är kära i varandra efter 2 års förhållande? Känslorna går ju upp och ner. Och man kan ju inte lämna någon efter 2 år när man väntar barn med varandra om man älskar varandra men inte är kära längre. Jag måste inse att han inte älskar mig och aldrig gjort det. Varken som person, flickvän eller mamma till hans barn.
Han måste flytta ut nu för att jag ska kunna släppa det som var. Och vi kan inte ha någon daglig kontakt. Detta är hans val och jag måste respektera det. Det är svårt men det går. Det ska gå. Jag tänker inte vara förloraren i det här. Jag kommer att se tillbaka på den här händelsen och förstå att det var det bästa som skulle kunna hänt. Jag kommer att få det bättre utan honom. Utan att hela tiden anpassa mig efter honom, hans jobb, hans träningar och lektider. Jag lever i det förflutna och med en dröm. Klamrar mig fast vid en person som jag målat upp själv. En snäll, omtänksam och hjälpsam sambo som tänker på mig ständigt och frågar om jag har allt jag behöver för att må bra och som aldrig skulle lämna mig. Men nu har han gjort det. Drömmannen existerar inte. Han älskar inte mig och har aldrig gjort det.
Jag vet inte vad jag ska skriva, inte mer än att jag är så fruktansvärt ledsen för din skull och jag vet hur det är då något man trodde var stabilt briserar och kommer över en.
En stor kram till dig!!!!!
Hej, skulle du kunna vara snäll och rösta på mig i den här fototävlingen? :)
http://microsites.nokia.se/6220/index.php?thanks=1#/grid/1/5/date/5185986
Det skulle vara supersnällt och jag skulle bli skitglad!
PS. Du kan även vinna en mobiltelefon när du röstar :D
sorgligt :/
usch vad hemskt :/.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men kände att jag ville skriva något ändå. Det kommer säkert gå bra ändå, allt det med barnet och det. :)
Fy fan fy fan fy fan fy faaan!!!!!
Hur kan man bara göra säå!!!???
O hålla på och springa på krogen o ha sig! SVIN!!
Ursäkta mig men jag blir såååå arg!
Där sitter du med en bebis i magen, som han hjälpt till att få dit! Sen skiter han bara i allt när det börjar bli allvar!!!Sicken liten djävla mes!
Fy...
När du skriver att du kommer ha det bättre utan honom så håller jag med!!! Jag tror verkligen det...Det kommer vara tufft att vara ensam mamma men tjejen det fixar du!!
Till förlossningen tycker jag att du ska ta med dig en nära vän, eller släkting som kan hjälpa dig igenom den, En som du känner tillit till inte en karl som är rädd för vad en liten go bebbe kan göra med hans " partyliv"...suck...
Nej släng ut honom som gårdagens sopor för bättre än så är han inte värd!!!
Hoppas du snart mår lite bättre så du kan njuta av det lilla livet i dig igen..
STORA KRAMAR!!!
guuuuuud,, ursäkta men vilken svin,,lämnar dig när du behöver han som mest,,, men vet du vad du behöver inte en som han i ditt liv,, just nu känns allting mörkt och tommt ut för dig men snart ljusnar det gumman och du kommer o känna att han är inte värt dig ,,, han kommer att ångra sig som fan sen när han innser vad han har förlorat,,, va stark för barnet det blir bättre ska du se ,,, du kommer att hitta en som är värt dig och älska o behandla dig som du förtjäner,,,han var bara en feg liten idiot Stora kramar ta hand om dig
Usch det gör verkligen ont i mig när jag läser! Jag är ju lika långt gången som dig ungefär och jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om min sambo lämnade mig! Jag blir så arg och förstår att du måste känna dig frustrerad. Förhållanden är ju inte en dans på rosor och förälskelse hela tiden, man har sina ups and downs och när det känns motigt att vara tillsammans så får man lägga ner lite extra energi på att få det att funka. Speciellt när man har satt ett litet liv till världen. Alla problem går ju inte att lösa på tre dagar, det kan ju ta veckor eller kanske tom månader innan man är på rätt spår igen. Nä jag tycker att han verkar vara oerhört egoistisk och feg faktiskt! Vet inte mer vad jag ska säga men att ni blir osams kanske bara gör saken värre...usch skickar några styrkekramar och hoppas att ni hittar en lösning
oj vilken jobbig sits du har hamnat i. men du kommer säkerligen klara det lika bra själv än med honom!
vet inte själv hur jag skulle reagera och därför har jag svårt att råda dig till nåt. men jag skulle vara fly förbannat och kastat ut honom direkt! så att han fattar hur du känner det. eftersom han inte verkar ta dig på orden så skulle jag gå till handling. han får väl flytta till någon annan så länge tills han hittat en annan lägenhet. tror att det blir svårare för dig om han är där hela tiden, så skulle nog ja känna.
har du någon du kan prata med och hjälpa dig under den här tiden?
tror han har fegat ut och är orolig för framtiden, men det är inget skäl till att lämna dig ensam.
håller tummarna för dig att allt löser sig i slutändan, med eller utan pojkvän. kram
Stackars dig!!
Jag tycker inte att han ska komma för lätt undan med det här, han beter sig väldigt oansvarigt och omoget. Bli arg du!!
Samtidigt så är han barnets pappa och det är ju viktigt att de kan ha kontakt i framtiden oavsett hur knäpp han är nu...
Du känner honom och vet hur långt du kan gå utan att förstöra er "föräldra-relation" för alltid. För jag tror ändå att det underlättar väldigt att kunna ha ett bra samarbete med pappan. Men just nu tycker jag att du har all rätt i världen att vara skitförbannad på honom..
Hoppas allt ordnar sig på det ena eller det andra sättet! Kramar till dig
usch lider med dig..vet inte vad jag ska skriva.jag hade blivit så arg! Men samtidigt hjälper det ju inte att vara ovänner. Tycker att du ska be han flytta hem till någon annan så länge så att du får vara i fred. Tror också att det blir jobbigare för dig om han är där hela tiden.. som mickro skrev...
Lycka till och stå på dig gumman!
Det är han som inte tar hänsyn, det är han som går, det är han som behandlar dig på ett sätt som han ALDRIG skulle behandla en polare på (jag lovar, hade han en gravid killpolare skulle det vara en helt annan sak).
Var inte snäll. Är du det så tycker han bara att han gjorde rätt, att du förstår honom, att du finns där för honom och då kommer han när/om det passar. Så kan ni inte ha det - så kan DU inte ha det - inte nu och ännu mindre när barnet kommer.
Våga bli förbannad. Visa hur ont det gör. Gör det inte lätt för honom, prata med vänner och släktingar om hur illa han uppför sig (säg inte: Han är ett as. säg: Han uppför sig som en barnrumpa. Man skall alltid skilja beteende från person), och gör det högt och tydligt. Gärna när han hör, om möjligt. Kasta ut hans saker, vägra samarbeta, behandla honom med den vrede som du också känner bland alla andra saker.
Först kommer det att komma surt efter. Han kommer att tjura, tycka att du är oresonlig, hota med att inte bry sig om dig mer.
Skit i det. I slutänden kommer din ilska att tvinga honom att förstå att ni inte är "lite löst polare" och att han faktiskt har ett ansvar här.
Så ställ honom mot väggen och unna dig att vara rasande.
Det är dessutom bättre för din självkänsla och det kommer att ge dig klarsyn.
Vi kvinnor är oftast på TOK för snälla i separationer, och det får vi betala för.
Oj oj oj.. fy vad jobbigt.. kan nästan inte ens föreställa mig vad du måste gå igenom just nu
men Om han nu inte älskar dig och vill gå vidare i sitt liv borde han inte anat nått innan ni skapade ett nytt liv? Kommer han närvara vid förlossningen? hur vill han göra med barnen? delad vårdnad? Jag tycker det låter som att han ger upp o bara lämnar dig gravid med allt, Kanske låter hårt men släng ut honom! Du måste tänka på dig själv i första hand.. och om han bor med er så kommer det bara vara jobbigare för dig...
självklart tycker jag att man borde sammarbeta och underlätta för varandra.. men det känns som han inte spelat enligt reglerna och han kan inte ens ge dig ett svar så du kan gå vidare och aceptera det, behöver inte bli aggresivt, men be honom flytta snarast/nu..
Stackare!! Kan inte ens föreställa mig hur du måste känna... Jag tycker du ska kasta ut honom omedelbums.. Hoppas du har många kära vänner omkring dig som kan hjälpa dig i denna situation. Jag tänker på dig och skickar över en stor kram till dig och bebben...
Fy vilken otroligt jobbig situation. Det går ju knappast att råda till någonting för hur går man egentligen tillväga när den man lever ihop med helt plötsligt förvandlas till någon annan och när man är gravid dessutom. Jag säger som de andra - hoppas du har många runt omkring dig som kan stötta dig och be honom lämna hemmet omgående. Tror inte ni kan komma längre just nu och att prata när man är så ledsen och besviken löser nog inget. Kanske bättre att ta det lite längre fram.
hej vännen!
Ut me kilen, direkt! det är bara jobbigt o man mår dåligt av att gå så. han har ju valt att han inte vill vara med dej nu. SP gjorde jag när min smbo som han så fint kallade det inte var lycklig längre. jag packade ihop hans pick o pack o kasta ut han samma dag! han flyttade hem till en kompis o kom på vad han gjort började tjata o förlåt jag älskar dej men ja lät han hållas några veckort sen började vi om.. detta var ett halvårssedan och ja måste säga att vi är lyckligare nu än innan det var verkligen behövligt med den pausen!
Sen vet man ju inte om han ångrar sig eller om du vill det sen men.. ja tycker absolut att han ska ut på momange.. ni kan ha kontakt för det!
HelloKitty har en poäng. Det skall svida och kännas att han har gjort fel, annars kommer han aldrig på att det är så.
Att han är kall antyder, möjligen, att han faktiskt har lite ont också. Vilket bara är bra!
Samarbetsvilja gör bara saken värre, i alla fall har det varit så för den överväldigande majoriteten av de tjejer jag har umgåtts med. Var omedgörlig, elak och arg istället så ökar faktiskt chansen att relationen går att rädda (om du nu vill det).
Du har dessutom rätt när du säger att han just bevisade att han inte går att lita på.
nej precis jag tycker du ska ha med dig någon som du kan LITA på vid förlossningen, och inte honom. Ut med honom, kanske svårt o känna så nu när du vill vara med honom, men du förtjänar verkligen mer än detta!
Han borde tänkt INNAN han gjorde dig gravid, och tro mig han kan inte varit SÅ säker på att han trodde det skulle vara ni för evigt för att sen 6 månader senare säga att ni "växt ifrån varandra"????
Jag håller helt med! Så ska man inte bete sig!
Antagligen är han rädd och tar ut det på dig, kasta ut honom och håll honom på avstånd. då kommer han inse vad det är han förlorat.
Ring en nära vän/förälder, packa hans saker nu på en gång och skicka ut honom! På en gång! Vill inte han stanna kvar i ditt och ditt barns liv som han säger ska han inte heller glida runt och tro att han kan stanna kvar i ditt hem heller! Bara för att han inte skulle ha nån stans att ta vägen!
Säg det, vill du inte vara med mig så gå, nu. Ut med honom!
Lider verkligen med dig!!!
Många många kramar och jag hoppas det löser sig!
Hej!
Jag är så förbannad så jag inte vet vad jag ska skriva. Det finns så mycket att jag inte vet var jag ska börja.
Måste säga att din ex sambo är en riktig skitstövel och då är det bara förnamnet! Så behandlar man inte någon man bryr sig om, jag tror inte ens att man behandlar djur på detta sätt. Helt otroligt!
Det var ju "perfect timing" att föstå att han inte älskar dig och att han vill dra. Så jävla dåligt så det är synd om honom. Trodde inte att sånna fegisar existerade än.
Släng ut honom med en gång! Du behöver inte vara otrevlig och hård om du tycker att det är jobbigt men du får göra en tydlig markering om vad det är som gäller. Fattar inte att han går ut och festar och lever som om ingenting hade hänt. Man måste vara helt hjärtlös och "hjärnlös" för att kunna göra något sånt här.
Du har inte gjort något fel och det är viktigt att du kommer ihåg det. Det är väldigt lätt att börja lägga skulden på sig själv och känna att det kanske är ens eget fel att det blev som det blev. Men du ska veta att det inte är så. Du är stark och kan klara dig utan honom, du är inte beroende av honom på något sätt. Nu är det dags för dig att vara självisk, nu ska du ta och tänka enbart på dig själv och det lilla livet som du bär på. När bebisen kommer ut så kommer du koncetrera dig bara på den och han kommer bli helt oviktig och du kommer att må bättre. Då kommer du inse ännu mer vilken idiot han är och vad det är han missar.
Jag hade inte tagit honom tillbaka även om han ångrade sig och ville bli en familj, hade inte gjort det eftersom det är oförlåtligt att han ens tänkte tanken att sticka.
Önskar dig och din bebis lycka till och hoppas att det dyker upp någon annan som förtjänar er kärlek och som kan ge er det samma tillbaka.
Kram kram!
Usch va hemskt att behöva gå igenom allt det där....det borde ju var en av de bästa stunderna i livet för er nu när ni väntar liten!
Har inga råd, men vill bara skicka ett gäng styrkekramar till dig och hoppas att allt löser sig för dig snart, på ett eller annat sätt!
Kasta ut honom. Du skall inte behöva se honom en sekund mer än nödvändigt.
Om han har bra kontakt med sin mamma och du inte avskyr henne, så lönar det sig att ringa henne och tala om hur saker och ting ser ut. Du kan rentav be henne komma och hämta spolingen om han nu inte har någonstans att sova.
Dra dig inte för att slå under bältet, för han drar sig uppenbarligen inte för det!
Hej,
jag har inte orkat läsa precis alla andra svar men jag blir helt förkrossad över det du skriver, blev helt tårögd, vad livet kan vara pissigt ibland! Det du genomlider är ens stora skräck under graviditeten- att killen inte står ut med ens förändrade kropp eller det svängiga humöret som hör till pga alla hormoner. Då krävs det en mogen och trygg kille som vågar ta risker och vågar möta alla förändringar som ett barn innebär..och som orkar stanna kvar när det stormar. Men jag förstår inte vad som får din sambo att dra sig ur nu, i ett så sent skede? Du måste vara i chock! För som du sa, man kan väl inte sluta älska bara helt plötsligt? Han verkar ha fått kalla fötter, han kanske genomlider ett kaos inuti sig själv, det verkar som att han är väldigt förvirrad, men det känns fegt att han inte ventilerar sina eventuella rädslor med dig och försöker reda ut saker istället för att bara dra sig ur ert förhållande. Förlåt om jag skriver precis samma sak som de andra och allt blir osammanhängande, jag blir bara så ledsen och upprörd när jag tänker på din situation.
Jag tror att det bästa vore att ni flyttade isär direkt, ni kanske inte ska ses på ett par dagar eller en vecka eller så, så ni båda hinner smälta och bearbeta känslorna. För att ha honom nära inpå med vetskapen att han inte är "din" längre, det gör för ont. Jag tror säkert ni kan vara vänner sen och dela föräldraskapet på ett respektfullt sätt, men nu är såren så färska att jag tror ni mår bättre av att smälta detta och bygga upp er lite igen i lugn o ro tills barnet kommer. Stor kram!
Usch din stackare, kan inget annat än att känna medlidande för dig, tyvärr har jag nog ingen tröst. Min förra sambo lämnade mig när jag var i 6.e månaden, det är 10 år sedan. Så tyvärr jag har svårt att hjälpa, kan ju bara hoppas att han kommer till insikt. Styrke kram till dig.
finns inget annat än att säga tänk dig för nästagång så slipper du bli slagen på örsnibben ;)
